Har haft en tung period just nu. Det har varit årsdag för min systers död. 13 år sedan men den dagen är fortfarande jobbig. I år blev jag dessutom 48 år, 3 månader och 2 dagar . Hon var 48 år tre månader och 2 dagar när hon dog. Vi fyllde år med 1 dags mellanrum så den matematiken var ganska enkel. Det känns obegripligt, jobbigt, svårt och en del skuld för att jag är nu äldre än henne. Hon fick inte uppleva att bli farmor och mormor. Hon fick inte uppleva resten av sitt liv - det får jag. Detta har tärt på den lilla energi jag har och för att emellanåt få slippa känna har jag kört på trots att huvet sagt nej nej nej. Till slut rasade det. Jag minns inte speciellt mycket av de senaste två dagarna.
Detta är fruktansvrt obehagligt. Att hjärnan väljer att gå in nåt slags zombie mode, den bara ser till att de viktigaste sakeran görs. Som att andas, äta och dricka. Det är som att köra i dimma när det blir såhär...man vet egentligen var man är men man har inga riktmärken för man ser inget, allt blir suddigt runtom. När man sen kommer ur dimmman så blir man rädd. Rädd för att man inte kan minnas klart precis som minnesluckor när man haft en rejäl fylla.
Och detta pga en liten djävla fästing.....
Blir extra förbannad över att jag inte vaccinerade mig i tid när jag haft sån här genomklappning.
Blir fruktansvärt frustrerad över att jag inte bestämmer över min hjärna utan den bestämmer över mig.
Blir så leden över att detta händer och jag har ingen makt över mig själv när det blir så.
Ha det bäst - och vaccinera dig